ekolandia.se © 2011 • Privacy Policy • Terms of Use
Ekolandia - på naturens villkor

News

 

 

• Headlines »

www.ekolandia.se

 

newspaper articles

http://op.se/lanet/ostersund/1.3819243-han-vandrar-barfota-pa-fjallet

 

• photo gallery »

http://backtotheorogin.ekolandia.se

 

 

 

 

Projekt Juli 2011:

Barfotavandring Rundhögen-Sylarna;

fem dagar tur-retur 76 km

 

 

 

 

“Nutidsmänniskan i industri samhället är en vilsekommen stenåldermänniska”

Bengt Hubendick

 

Tillbaka till ursprunget

Under fem dagar hade jag dessa fantastiska naturupplevelser, utrustad med stenålders redskap och med en dräkt av älgskin, rekonstruerad enligt studier på kanadensiska inuiter, ett renskinn som användes som underlag för övernattning under öppen himmel. Jag valde att genomföra min barfotavandring bortanför de vanliga, trampade vandringslederna, för att kunna få att använda alla sinnen och för att beundra den “orörda fjällvärlden“.

 

 

 Nattvandring med vy mot Storsnasen      Solnedgång mot Blåhammarnfjället

 

Mitt brinnande intresse för den orörda naturen och min personliga inställning som naturskyddare gjorde det möjligt för mig att uppleva att jag förflyttades till en avlägsen tid före människan och att känna samhörigheten med det ursprungliga. Visionen var att få vara den enda stenåldermänniskan som följde den vikande inlandsisen, när tiden var ogripbar. Jag upplevde oförglömliga smultronställen och kunde föreställa mig när inlandsisarna knådar och skulpterar fjällandskapet.

 

 

Vy mot Sylarna fjällmassivet                        Krympande glaciären vid Storsylen

 

Visionen att leva under naturens villkor och att känna mig som en del av den genuina vildmarkens tidslöshet har lyckats. Min önska var att kunna få uppleva de sällsynta möten med en varg och att kunna höra hans vackra ylande under min nattvila under stjärnhimmelen. Denna upplevelsen skulle låta mig förflyttas till en ännu mer avlägsen forntid när naturen verkligen var orörd; det skulle kännas som att under några sekunder komma till en annan värld.

 

Att vandra och att känna marken utan att            Att vila bakom ett levande sten och att     

trampa genom att vara en enhet med naturen.   drömma om vargens ylande.

 

Menskligheten har alltid haft svårt att leva sida vid sida med stora rovdjur, vilket resulterat i förföljelse och rovdjurshat. Här i Sverige är kanske en så kontroversiell fråga som vargens existensberättigande. Flertal av människor som okuperat landsbyggde, aldrig för sitt liv kan tänka sig vargen inpå knutarna. Om det skulle finnas björn och varg i den utsträckning som de naturliga förutsättningarna medger, skulle människor aldrig mer våga sig ut i skogen. Dels beroende på rädsla och ren okunnighet, men även på djupt rotade nedärvda inställningar. Det går alltjämt att hitta gamla vargspjut, fällor och fångstnät på många nybyggare skogsgårdar och samebyar. Den kloka varg som speglar den orörda fjällandskapet är och förblir en omöjlighet i dessa paradox land s k Sverige. I tusentals år har mänskligheten finslipat sina metoder i strävan efter att betvinga naturen på olika vis. Tyvärr att det är även nu den unga generationen fostrade i samma anda. Männisor visar på många sätt hur präglas i ett tänkande som i hög grad utgår från dem själva och deras egna behov  och intressen.

 

Samtidigt som människan alltid har exploaterat naturen, vilket är i storskala förklaringen till hennes hänsynslösa uppträdande. Vildmark och urskog har aldrig respekterad och värderad for eget skulle av människan. Människor har i alla tider trivts bäst i det landskap de själva skapat. De gamla nomader (samer), nybyggare och gamla skogsborna var i mängt och mycket lika rädda för det orörda skogen som många av dagens urbaniserade människor är. Bebyggelsen trängdes alltid ihop så tätt som möjligt för att folket i gemenskapen skulle finnas trygghet mot allsköns otyg och ofärd. Skogen betraktas som det övernaturligas hemvist, fyllt av rovdjur och även av de människor som samhället av någon anledning stött ut. Svensk uttrycket "dra åt skogen" kommer från de tider då skogsgång var straffet för s k förbrytare och andra avvikande. I svenska gammal litteratur har skogen nästan alltid omtalats i negativa ordalag. Även idag omhuldar människor de "ekosystem" dem själva under århundradena skapat. Odlingslandslkapet föredras, helt i enlighet med människans traditionen. Drar de till skogs söker hon helst den steryl kultiverade skogen betecknas också som en del av "kulturlandskapet".

 

 

Levde som en naturmänniskan, helt vegetarisk med basfoda kråkbär och hjortron

 

Medan jag vandrade sakta och utan att trampa, från gryningen till solnedgång, beundrade jag ljuset i det öppna fjällandskapet, med gränslösa vyer över berg, högslätter och dalgångar, som präglade mina genuina stenåldersupplevelser. Synen gjorde att det svävande tidsbegreppet suddades ut. Jag befann mig i nuet och samtidigt i en annan värld för länge sedan, fångad i känslan att jag just då, som stenåldernaturmänniska, höll framtiden i mina öppna händer. Jag levde och inte bara överlevde! Det var ett överjordiskt, förtrollat ögonblick, då tid och rum inte existerade, en känsla av total frihet. Det är en skönhetsupplevelse med miljontals nyanser som utgår från en av människan opåverkad natur. Detta var upplevelsen att leva min dröm om en genuin och ursprunglig natur. I själva verket är min barfotavandring mer ett samspel med fjällvärlden primära villkor för att leva en strävan mot det ursprungliga. Till ett liv som renodlar sättet att leva och som gör det enkla livet ett stort liv.

 

 

Möten på kallfjällen med nya vänner, en trevligt Fjällämmeln  och en melodisk Rödbena

 

Där, i den orörda fjällnaturen, finner jag många uttryck för skönhetens skiftande ansikten. Ett levande landskap ibland med en enstaka vacker rosenrots blomma, en melodisk Rödbena eller en trevlig Fjällämmel. Min inställning att vilja bevara den orörda naturen med växter, djur, fåglar, stenar, landskap och samspelet med naturens fick mig att använda alla sinnen, att lyssna och att beundra ljud och rörelser som är en del av livets viktigaste förutsättningar.

 

 

Att höja blicken mot horisonten vid kvällsolen är att gripa tag i oändligheten

 

Jag ser molnens rörelser och inser att frihet finns i ett tillstånd där tiden upphört att existerar. Förflyttningen in i stenåldertiden fick mig att se bortom nuets inre och yttre begränsningar, att vandra från natt till dag och att leva min dröm med mitt medvetande förankrat i min inre realitet. Den glädje jag känner i det nära umgänget med fjällvärlden har många bottnar, inte enbart för egen del som stenåldermänniskan, utan också i en önskan att överföra något av denna mångsidiga glädje till andra. Att förmedla det oerhörda som utgår från en orörd natur, dessa rikedomar som är värda allt och som inget kostar. 

 

Jag ser en fjällbäcks strömmande vatten. Till en början trevande i sitt sökande efter en väg över fjäll på väg mot slutmålet havet. Jag lyssnar till vattnets musik med sina trollande porlandetspelet. En orörd fjällbäck är inte bara ett liv, den är tusentals liv tillsammans och på sin väg till hav skänker oräkneliga andra liv och organismer. En orörd fjällbäck är ett oemotsägligt uttryck för en levande natur. Vattnet förtröttas inte, ger aldrig upp. Dess ständiga vandring från källan till havet och åter till källan genom rymden är det eviga livets symbol.

 

Den komplexa helhet som finns på mina färder när spåren efter människan saknas, detaljerna som kunnat utvecklas och förändras utan mänsklig påverkan och som nått sin fulländning i total frihet. Naturens orördhet och att leva under hennes villkor såväl i detalj som helhet förmedlar en livsstil om livets högre värden. Ingen välstånd kan ersätta de liv som gått förlorade i en exploaterad natur. Inga prylar kan ersätta de känslor som spirar ur en orörd natur. I de jämtländska fjällen får man en ganska tydlig bild av att det "orörda fjället" tyvärr bara är en dröm för några enstaka naturmänniskor!

 

 

 

 

 

 

Människans rovdrift som har förändrat naturlandskapet till ett kulturlandskap, människans spår finns genom kraftledningar (överflöd av energi) och stängslen (djurplågeri) som korsar de flesta delar av Jämtlandsfjällen.

 

Miljöförstöringen håller oss i ett allt mer gastkramande grepp. Med tecknikens och kemins hjälp har människan skaffat sig ett globalt herravälde över jorden som ingen annan art någonsin tidigare varit mäktigt. Människan armbågar sig fram till alla bästa tänkbara naturesurser och till hennes bästa livsrum. Vi är idag långt ifrån ursprunget och det finns inte en känsla av att även människan ingår i de stora ekologiska sambanden.

 

Hur många anser att människan numera hör till naturen?

 

I ett avseende står den moderna människa fortfarande på en mycket primitivnivå, förmodligvis ej att jämföra med den mer klokare och naturnära stenåldersmänniskan. Idag lever dessa rationella och inbillade moderna människa med en slags självklar "rätt" att oförbehållsamt för klampa in i naturens ekosystemen. Statsmakter hegemoni, lobbys, löntagarorganisationer och näringsliv trycker på. Alltjämt är naturen den grund hela välfärden vilar på, men inte någon vill betala nota för deras ohållbar exploatering och utrotning på den sista vildmarken.

 

 

 

 

Fjällvärlden är i fara på grund av omfattande exploatering, där de fjällnära skogarna har förändrats till kallhyggen, genom ökning av slitage genom traditionell turism, jakt, stängslen och kraftledningar som korsar hela fjällkedjan från öst till väst. Alla dessa ingrepp skadar de fullständiga livsmiljöer som byggts upp under årtusenden. Naturens invånare drivs undan av de mänskliga verksamheterna, djur och växter blir hemlösa och många arter försvinner för alltid. Det är inte heller fråga om att bevara enskilda delar av naturen som några slags museala bitar i form av naturreservat eller nationalparker (en lekstuga för jägare och exploatörer) inrättade av de ohållbara svenska myndigheterna som kallar sig "Länsstyrelsen" och "Naturvårdsverket"! Myndigheter som med sina ingrepp i naturen utövar extrem NATURVÅLD, naturkriminalitet och hänsynslöshet mot andra arter, främst mot de stora rovdjuren (Varg, Björn, Järv, Lo). Naturvårdsverket borde verkligen byta namn till Naturvåldsverket och Länsstyrelsen borde byta namn till Länsprickskjutstyrelsen. Man borde omgående avveckla ovan nämnda myndigheter som är oansvariga och som präglas av ohållbarhet och maktmissbruk. Det borde självklart inte finnas någon koppling mellan s.k. naturvård och industriell exploatering, men det framgår med cynisk tydlighet inom det svenska politiska hyckleriet att de tyvärr arbetar hand i hand. Detta inger inte mycket hopp för framtiden. Trots betydande skador i olika naturmiljöer, så tröttnar dessa maktmissbrukare och exploatörer inte. De lever i sin egen värld, en värld av plundring av naturresurser, där bara människans "existens" värdesätts!

 

 

Samspelet i naturen: "den lille som bära den stora" visar att varje del är beroende av varandra som tillsammans formats till en helhet som är sluten i naturens ekosystemet. Där varje del samspela med den andra i ett bestämt syfte, och ingen del fungerar tillfredställande om inte alla delar finns på plats.

 

Det handlar om att stoppa hoten mot alla arter och mot deras grundläggande möjligheter till ett fortsatt liv på jorden. Varje strid om bevarande måste ses i det större sammanhanget. det är därför som den fortsatta exploateringen av fjällnaturen, som faktiskt endast marginellt finns kvar, är så allvarlig, så avgörande. Naturens fjällskogar och hennes sista orörda älvdalar handlar inte om ett enskilt skogsområde eller en enskild älv - det gäller den stora frågan om hur långt människan kan gå utan att slutgiltigt spoliera framtida liv. Idag har exploateringen av orörd fjällnatur i spåren av konsumtionsraseriet och utvecklingshysterin för länge sedan passerat gränsen för livsuppehållande välstånd. Varje fortsatt ingrepp i avsikt att utvinna mer energi ur denna natur är ett angrepp på livet självt, ett oförsvarligt brott mot moder jorden.

 

 

I en sten ligger sedan tiden förvarad, miljoner och miljarder år i en enda sten. Jag håller en levande sten i min hand som det slutgiltiga svaret på frågan om vad tiden och livet är.Vad är då jag som människa? Jag som bara är något obeständigt under en flyende sekund, ett andetag som inte ens kan mäta sig med en sten!

 

Är människan den enda levande varelsen som under sitt kort gästspel på jorden sysslar med begreppet tid? 

 

Naturen utvecklas ständigt, fast människor med deras korta tidsperspektiv inte så ofta notera förändringarna. Trots människans tekniska förmågan att binda ihop tankebanor, analysera och resonera har människor mycket svårt att se de ofta enkla sambanden som styr flora och fauna ekosystemet. Många arter ur både flora och fauna är stark klimatkänsliga. under de cirka 15 000 år som växter och djur funnits i landet sedan senaste istiden, har många klimatsvängningar inträffat. Någon enda grads sänkning av medeltemperaturen kan räcka för att slå ut en art typ

den lavar på fjällmarken som genom ändrade förhållanden förlorar sin nisch.

 

För miljöproblematiken är så gränslöst total, att man känner sig som en liten droppe i det globala försurningsregnet. Inte bara de kända maktmissbrukare och lobbys är ansvariga för dessa ohållbar och hotande miljöproblemet. Och det kanske är så vi alla borde uppfatta oss själva. Var och en som en avgörande bidragande orsak till att naturen utarmas. Faktiskt dagens samhället avspeglas enligt citaten av Bengt Hubendick den "vilsekommen stenåldermänniska” som är på väg mot egna nedsmutsande bil och civilisationens alla bekvämligheter, som efter en längre vistelsen i den fria börjar att kännas som något åtråvärt. Många talar om en återgång till ett naturligare sätt att leva, men ytterst få är beredda till ett så drastiskt steg som att kliva utanför välfärdssamhället. För alla som växt upp under det senaste halvsekelt är dagens levnadssätt det enda man känner och därmed också för de flesta det mest naturliga.  

 

 

Det handlar om att stoppa hoten mot alla arter och mot deras grundläggande möjligheter till ett fortsatt liv på jorden. Varje strid om bevarande måste ses i det större sammanhanget. det är därför som den fortsatta exploateringen av fjällnaturen, som faktiskt endast marginellt finns kvar, är så allvarlig, så avgörande. Naturens fjällskogar och hennes sista orörda älvdalar handlar inte om ett enskilt skogsområde eller en enskild älv - det gäller den stora frågan om hur långt människan kan gå utan att slutgiltigt spoliera framtida liv. Varningarna mot den allt snabbare destruktiva "utveckling" vi ser idag har varit många (t.ex. stormar Gudrun & Dagmar) och funnits länge. Naturen bör vara en resurs att leva med- inte mot. Väl att bruka, men inte förbruka.

 

"Människan behöver en i grunden förändrad syn på naturen som resurs"

 

 

Nordiska blommor är sinnebilder för skönhet och för orörda naturen. De är bilder för vackra ord och vackra tankar.

 

Känslor som utgår entydigt från orördhet och bestående liv.

 

Rosenrot

(Rosa artica)

 

 

Hjortron

(Rubus chamaemorus)

 

 

 

Fjällnoppa

(Gnaphalium supinum)

 

 

Blåbär

(Vaccinium myrtillus)

 

 

 

Röllika

(Achillea millefolium)

 

 

 

Svarthö

(Bartsia alpina)

 

 

 

Ljung

(Calluna vulgaris)

 

 

 

Polarvide

(Salix polaris)

 

 

 

Midsommarblomster

(Geranium sylvaticum)

 

 

 

Ängskovall

(Melampyrum pratense)

 

 

 

Fjällveronika

(Veronica alpina)

 

 

Kung Karls spira

(Pediculáris sceptrum-carolinum)

 

 

Rotfibbla

(Hypochaéris radicáta)

 

Blåklocka

(Campánula rotundifólia)

 

 

Rosling

(Andrómeda polifólia)

 

 

 

I upplevelsen av den orörda fjällnaturtens skönhe är blommorna,

som alltid finns och som ständigt reser sig på nytt efter vinterns vila, det främsta beviset på liv och för att "leva under naturensvillkor".